Jag gissar att de få läsare jag en gång hade har gett upp för länge sedan... men som de flesta vet så har det hänt en del sedan jag skrev senast. Men detta är i alla fall ett litet muntert försök till att långsamt ta mig tillbaka till bloggvärlden och om inte annat så är det ett utmärkt sätt för mig att slå ihjäl några minuter av min för tillfället så odrägligt långtråkiga tillvaro.

För att sammanfatta en lång historia så ligger jag på förlossningsavdelningen i Karlskrona och har redan lyckats beta av 3 hela veckor, vilket känns näst intill ofattbart. Jag kom hit akut dagen innan min och min sambos planerade tillbakaresa till Spanien fredagen den 7 augusti efter en chockerande tidig vattenavgång och blödning i vecka 29. Först såg givetvis allting ganska dystert ut och jag och barnets pappa hade fullt upp med att försöka bearbeta chocken och omställningen som det skulle innebära att inte komma tillbaka hem till Spanien och få barnet där i oktober som vi hela tiden planerat. Det var förresten ingen som talat om för mig att man inte kan planera såna här saker (!!!) men var dag lär man sig ju något nytt :-) Nu stod vi plötsligt inför att bli föräldrar till ett mycket prematurt barn med allt vad det innebär, och jag var i ärlighetens namn egentligen inställd på att det hela skulle sluta ILLA. Det var väl mitt sätt att förbereda mig mentalt inför det allra värsta och ett ganska brutalt försök att bearbeta min egen besvikelse. Efter vad som kändes som en evighet av akuta åtgärder (dropp, kortisonsprutor för utveckligen av barnets lungor, antibiotika och en lååååång rad blodprover osv) så fick vi plötsligt besked om att det i bästa fall kunde dröja något dygn till tills det var dags för kejsarsnitt. Det första dygnet var minst sagt kaotiskt och en riktig känslomässig berg-och dalbana där vi i kampen mellan hopp och förtvivlan ändå gjorde vårt bästa för att hålla fast vid tanken att allt minsann skulle gå bra till slut (får erkänna att pappan var betydligt mer positiv än jag här...) Tänk att man i en sådan påfrestande och instabil situation ändå kan roa sig med att bolla med olika datum och tänka att om barnet föds idag så blir det ett lätt födelsedatum att komma ihåg (070809) - absurt kan man tycka....
Genom skratt och tårar tog vi oss i alla fall igenom de första dygnen och äntligen verkade det som om det fanns chanser att kunna hålla tillbaka förlossningen ett litet tag framöver, även om det givetvis hängde på en skör tråd, och plötsligt  vågade vi börja räkna dagar och till och med veckor istället för minuter och timmar. Det enda jag hela tiden tänkte var att jag så gärna ville ta mig fram till 32 fullgångna veckor, eftersom läkarna gett ganska tydliga indikationer om att detta är en slags magisk "milstolpe" i graviditeten och därefter anses inte varje dag och vecka lika kritisk i fostrets utveckling. Vi fick under den här tiden även besök från barnläkare och sköterskor från neonatalavdelningen där vi kommer hamna efter födseln, och de tog sig verkligen tid att informera oss och svara på alla tänkbara frågor om hur det skulle bli "efteråt".
Min sambo var till slut (efter nästan 2 veckor) tyvärr tvungen att återvända till jobb och andra förpliktelser (bland annat våra älskade hundar :-)) i Spanien, och har biljett tillbaka hit den 5 september. Vi håller nu alla våra tummar för att han hinner tillbaka innan vårt till synes hyfsat envisa barn bestämmer sig för att komma till världen...
Idag har vi nått fram till 32 hela veckor och det känns helt fantastiskt! Läkarna och barnmorskorna är alla lika förvånade och positivt överraskade och säger för jämnan att det är helt otroligt att vi kommit så här långt... och jag blir lika glad varje gång :-)
Jag ska avsluta detta inlägg, som till slut blev längre än planerat, med att tala om hur fantastisk den svenska vården och personalen är! Jag kunde bara inte tro att det fungerade så här, och även om det känns tungt att detta hänt oss och vetskapen om att jag och barnet har många (!) och tidvis tunga veckor framför oss här på sjukhuset utan pappans sällskap, så är jag så glad att det hände INNAN jag hann åka tillbaka till Spanien. En stor ros till alla som gjort allt för att ge mig en lugn, trivsam och framför allt trygg tillvaro i mitt livs hittills stormigaste skede...