Jag har gråtit konstant sedan begravningen av Michael J. ägde rum igår kväll... Rena rama "böletävlingen" som en vän till mina föräldrar brukar säga och syfta tillbaka på när hans dotter och jag var små och skulle gå på någon gymnastik som ingen av oss var särskilt entusiastisk inför. Det slutade tydligen med att vi stod och skrek och grät, den ena högre än den andra, medan våra mammor var röda som tomater i ansiktet...
I alla fall så tyckte jag att ceremonin, eller galan får man nog egentligen kalla den, var väldigt fin, och även om den så typiska amerikanska, tårdrypande, oändligt dramatiska och "inbördes beundran"-känslan genomsyrade hela föreställningen från början till slut (vilket jag brukar ha svårt för!!) så tyckte jag ändå att man lyckades rama in hans karriär med både sorgliga och glada och humoristiska inslag på ett ganska bra sätt. Höjdpunkten var för mig Ushers  "Gone too soon" som han framförde direkt framför kistan och avslutningen med "We are the world" och "Heal the world"... så fint, så fint!

Men nu är det dags för mig att ta tag i mitt liv igen, det är ingen nära anhörig till mig som dött, utan bara en av de stora popidoler som jag vuxit upp med och givetvis präglats av. Men om man nu ständigt går runt med en klump i halsen och bara vill få gråta, så blir allt så mycket enklare om man får lite hjälp på traven :-) 

Alltså, back to work!