Det har återigen gått alldeles för länge utan att jag lyckats få till ett inlägg och den här gången har det verkligen hänt grejer. Min son, lille Álvaro, föddes den 30 augusti och allt gick betydligt över förväntan! Han vägde 2025 gram och behövde inte ens hjälp med att andas!! Jag som hade haft så mycket tid på mig att ligga och fundera och liksom måla upp hela scenariet för mig om hur det skulle bli när han väl föddes, var helt övertygad om att allt skulle bli ganska dramatiskt och att han skulle tas ifrån mig direkt och behöva hjälp med andningen osv. Men så blev det inte alls! Han andades helt själv den lille krabaten och fick till och med ligga hos mig en liten stund innan min mamma, som var med under förlossningen, bar in honom till neonatalavdelningen.

Känslan var obeskrivlig och jag ryser fortfarande i hela kroppen när jag tänker tillbaka på just den stunden då jag fick möta det lilla nya livet som jag längtat så efter. Lyckan var total - "Felicidad absoluta" som den lättade och stolta pappan uttryckte det :-)

Det som jag däremot upplevde som ganska jobbigt mentalt var tiden som jag var tvungen att vistas på BB. Där går alla lyckliga nyblivna små familjer omkring med sin lilla nykomling i en liten säng på hjul och strålar av lycka, och för någon som inte är i den situationen är det ganska jobbigt att behöva vistas i den miljön. Själv hade jag min son på neonatal en våning ner och pappan i Spanien, så jag har sällan känt mig mer ensam än under de dagarna. Tack och lov fick jag komma ner till neonatal och min älskade Álvaro ganska fort och från och med den stunden fick jag äntligen börja känna mig som nybliven mamma (även om det inte var till 100 % eftersom jag fick sköta om min lilla pojke inför ögonen på ett tiotal sköterskor som alltid fanns i närheten).

Första dagarna fick jag gå till en sal där Álvaro låg tillsammans med flera andra för tidigt födda barn och mata honom med sond. Han var kopplad med elektroder till en skärm som visar puls, hjärtslag och syreupptagning och han kändes så otroligt ömtålig att jag knappt vågade ta i honom. Men jag vande mig ganska fort och efter några dagar slapp han den där skärmen och samma dag som pappan kom från Spanien (6 dagar efter förlossningen) fick Álvaro komma in till oss på rummet - vilken lycka!

Cirka en vecka senare fick vi helt oväntat besked om att vi fick komma "hem" till mina föräldrar på permission och efter det så har vi bara behövt åka till sjukhuset och väga honom i stort sett dagligen för att kontrollera att han går upp som han ska. Och så för några dagar sedan kom den glada nyheten att vi var klara att skrivas ut helt och hållet eftersom Álvaro gått upp så mycket i vikt och allt gått så bra hela tiden. Så nu är det bara växa som gäller, och han jobbar minsann på det, lillgossen :-) Idag var vi på vårt andra besök på BVC och han vägde hela 2670 gram!! Detta firade mamman givetvis med en påse godis till sig själv ;-)