Jag har ibland drömt mardrömmar om hur det skulle vara att sitta på ett plan som håller på att krascha. Igår var det inte långt ifrån verklighet. Vårt flyg till Santiago, efter två timmars försening, var en ren skräckupplevelse. Jag har ALDRIG varit så rädd i hela mitt liv och min rädsla delade jag med övriga som fanns ombord. Några svimmade och många grät, däribland jag, som till och med, hand i hand med min sambo, bad till något högre väsen.
Idag har vi kämpat för att få åka hem med tåg, vilket tack och lov gått igenom. Jag sätter mig inte på ett flyg på ett tag, det kan jag lova.

Rädsla är ett helvete, jag mår illa så fort jag tänker tillbaka på den skräck jag upplevde igår kväll, och jag känner mig bara så fullkomligt slut, både fysiskt och mentalt. Paniken jag kände för att min son skulle bli föräldralös var total och förfärlig, hade det varit bättre om han funnits med oss ombord? Jag vet inte, jag är bara så innerligt lycklig över att jag kan sitta här och skriva detta idag...