Idag är jag faktiskt riktigt stolt över mig själv. Jag har lyckats göra klart ett lite småkrångligt översättningsuppdrag, tvättat, städat (lite på ytan då, men ändå!!!), lagat mat, gått en promenad, tränat lite lydnad med vår olydiga hund... allt detta samtidigt som jag haft full hand om min två månader gamla son. Hur är detta möjligt när det vissa dagar känns som ett oöverstigligt projekt att bara ta sig en snabbdusch?? Men, så är jag också så trött att ögonen går i kors...

Har även tagit lite nya bilder på den lille krabaten, bland annat när han bekantar sig med sitt babygym :-) Tyvärr hittar jag inte sladden till kameran så jag får rota vidare imorgon och hoppas kunna ladda upp bilderna under helgen.
Stup i säng!

Jag har bett till högre makter om att det fina sommarvädret skulle hålla i sig när jag kom ner, åtminstone några dagar till så att jag fick känna den härliga andalusiska värmen en gång till innan hösten tar över....

Ha! Nu är det över 30 grader och jag sitter inne och tycker det är för varmt!! Igår skulle jag ta en promenad runt sjön med lillkillen och hunden och byltade på mig jeans och en kofta... efter 5 minuter höll jag på att svimma av värmeslag och översköljdes av de vanliga negativa tankarna som kommer flygandes så fort något är lite jobbigt och motigt här i Spanien...

Man kan ju fråga sig VARFÖR jag klädde på mig så mycket... Konstigt nog är det inte första gången det händer. Jag har en tendens att alltid bära för mycket och för tjocka kläder, lär mig liksom aldrig att det oftast är väldigt varmt här. En bidragande anledning just den här gången kan ha varit att jag inte tycker det känns jättelockande att blotta mina kritvita armar och ben för alla :-( 

Nej, det är minsann inte lätt alla gånger när man vill att allt ska vara LAGOM, till och med vädret!

På tal om "lagom" hittade jag följande översättningar av detta så ursvenska ord:

Jag kan tyvärr inte tala för de sista 4 språken i ovanstående lista men vad gäller de övriga så måste jag ändå säga att översättningen inte är helt övertygande. I slutändan är det faktiskt ändå bara svenskan som kan uttrycka exakt vad "lagom" är, så det så!

Jag har hört att det är vanligt med kolik hos prematura barn och det verkar som om det är just det som lille Álvaro brottas med nattetid. På dagarna verkar allt frid och fröjd och även om han "knorrar" lite efter målen så går det fort över och han kommer till ro. Men vi behöver bara bära upp honom på övervåningen på kvällen så sätter det igång. Han skriker inte - tack och lov - men jämrar sig och stånkar HELA natten... Tycker så synd om honom och känner mig minst sagt maktlös. Vi har testat allt: magdroppar, miniform, kamomillte, massage.... men utan några avgörande resultat. Gissar att det bara är att stå ut, och hoppas att det avtar med tiden. Just nu blir det inte många minuters sömn men jag får nog helt enkelt bara vänja mig vid att sova på dagen istället. Det är bara det att det strider mot hela min natur att gå och lägga mig när det är ljust ute. Är det inte typiskt svenskt? :-)

Det har återigen gått alldeles för länge utan att jag lyckats få till ett inlägg och den här gången har det verkligen hänt grejer. Min son, lille Álvaro, föddes den 30 augusti och allt gick betydligt över förväntan! Han vägde 2025 gram och behövde inte ens hjälp med att andas!! Jag som hade haft så mycket tid på mig att ligga och fundera och liksom måla upp hela scenariet för mig om hur det skulle bli när han väl föddes, var helt övertygad om att allt skulle bli ganska dramatiskt och att han skulle tas ifrån mig direkt och behöva hjälp med andningen osv. Men så blev det inte alls! Han andades helt själv den lille krabaten och fick till och med ligga hos mig en liten stund innan min mamma, som var med under förlossningen, bar in honom till neonatalavdelningen.

Känslan var obeskrivlig och jag ryser fortfarande i hela kroppen när jag tänker tillbaka på just den stunden då jag fick möta det lilla nya livet som jag längtat så efter. Lyckan var total - "Felicidad absoluta" som den lättade och stolta pappan uttryckte det :-)

Det som jag däremot upplevde som ganska jobbigt mentalt var tiden som jag var tvungen att vistas på BB. Där går alla lyckliga nyblivna små familjer omkring med sin lilla nykomling i en liten säng på hjul och strålar av lycka, och för någon som inte är i den situationen är det ganska jobbigt att behöva vistas i den miljön. Själv hade jag min son på neonatal en våning ner och pappan i Spanien, så jag har sällan känt mig mer ensam än under de dagarna. Tack och lov fick jag komma ner till neonatal och min älskade Álvaro ganska fort och från och med den stunden fick jag äntligen börja känna mig som nybliven mamma (även om det inte var till 100 % eftersom jag fick sköta om min lilla pojke inför ögonen på ett tiotal sköterskor som alltid fanns i närheten).

Första dagarna fick jag gå till en sal där Álvaro låg tillsammans med flera andra för tidigt födda barn och mata honom med sond. Han var kopplad med elektroder till en skärm som visar puls, hjärtslag och syreupptagning och han kändes så otroligt ömtålig att jag knappt vågade ta i honom. Men jag vande mig ganska fort och efter några dagar slapp han den där skärmen och samma dag som pappan kom från Spanien (6 dagar efter förlossningen) fick Álvaro komma in till oss på rummet - vilken lycka!

Cirka en vecka senare fick vi helt oväntat besked om att vi fick komma "hem" till mina föräldrar på permission och efter det så har vi bara behövt åka till sjukhuset och väga honom i stort sett dagligen för att kontrollera att han går upp som han ska. Och så för några dagar sedan kom den glada nyheten att vi var klara att skrivas ut helt och hållet eftersom Álvaro gått upp så mycket i vikt och allt gått så bra hela tiden. Så nu är det bara växa som gäller, och han jobbar minsann på det, lillgossen :-) Idag var vi på vårt andra besök på BVC och han vägde hela 2670 gram!! Detta firade mamman givetvis med en påse godis till sig själv ;-)