Då var man fast i Disney-träsket :-) Igår köpte vi en liten leksaksbil till Álvaro och han var fullkomligt lyrisk när vi kom hem och han fick prova alla tutande och blinkande funktioner på denna färgglada lilla Nalle Puh-bil. Tänk att man kan glädjas så oerhört av att se sitt barns förtjusning!











Bus med farmor

Nu måste jag få slänga ur mig en klagoramsa om Spanien igen. Det är nog min bloggs största funktion, att fungera som terapi när jag är ARG på hur saker och ting funkar (eller INTE funkar) i det här landet. Det som är bra är ju att folk bara behöver läsa om de vill och orkar :-)

Igår skrek och gnällde min kära son sig igenom större delen av natten precis som han har gjort de senaste fem nätterna. Detta i kombination med att jag har en fullkomligt fullspäckad agenda just den här veckan har resulterat i att jag är så allt igenom obota urtrött. Idag valde jag att jobba hemifrån så att jag i alla fall inte behövde anstränga mig för att sminka över de gigantiska ringarna under ögonen...
Planen inför kvällen var att vi skulle äta middag hemma hos J:s bror tillsammans med resten av familjen, och bara tanken på att jag skulle behöva fixa mig och ge mig iväg ikväll har fått mig på, om möjligt, ännu sämre humör idag.
När jag väl orkat duscha och göra mig någorlunda anständig ringer brodern och säger att de fortfarande är kvar på IKEA, då är klockan nästan 9. I samma veva ringer J:s mamma för att säga att de blir något sena för de är fortfarande på fotbollsmatch i Cádiz... 
Förväntas det på allvar att vi ska släpa ut Álvaro klockan 10 (tidigast!) på kvällen? Givetvis är det skönt att ha en ursäkt att inte behöva gå på den där middagen, men hade jag vetat detta hade jag ju inte behövt våndas hela dagen :-)
Dessutom blir jag snart tokig på dessa försäljare. För en liten stund sedan kom en kvinna och knackade på och ville övertyga oss om hur nödvändigt det är med inbrottslarm så här i kristider - klockan 9 en fredagskväll!!! 

Från det ena till det andra så har i alla fall den spanska regeringen rört om lite i grytan och bytt ut lite ministrar hit och dit. Det som får en att fundera lite är hur någon som varit hälsominister över en natt plötsligt blir utrikesminister? Och hur en gammal stofil som redan finns avbildad på tavla i regeringshuset har kommit tillbaka och blir nu vice premiärminister, han måste vara minst 100 år gammal...

När de nya stolpskotten presenterats fick folk ringa in och ge sin åsikt om den nya regeringen. Här är det lovande resultatet:


Frågan lyder: Gillar du den nya regeringen?



Tur att de höjt pensionsåldern....




Här är i alla fall en som inte låter sig uppröras av politiska tragedier:

Resan till Santiago kan nog inte räknas som en av våra mest lyckade, men när vi väl kommit fram och mer eller mindre lyckats smälta den skräckfyllda flygresan, hade vi ändå ett par trevliga dagar där. Framför allt var det roligt att få vandra en del av Santiago-leden och uppleva en mäktig mässa i den vackra katedralen som avslutning. Dessutom passade vi på att frossa i skaldjur som vi båda älskar.
På onsdagen var det ändå ett lyckligt par som klev av tåget på stationen i Jerez och just då kändes det som om vi aldrig mer tänkte åka iväg någonstans! Det var framför allt helt fantastiskt att komma hem och vara med Álvaro igen. Att vi dessutom välkomnades av en sådan där typisk och solig höstdag gjorde inte saken sämre.
Jag bestämde mig för att vara hemma med Álvaro hela torsdagen och fredagen eftersom vi tyckte att farföräldrarna fått sin dos av den lille vildingen för ett tag, men problemet är ju bara att det är i stort sett omöjligt att få något uträttat med en nyfiken och levnadsglad ettåring i huset. Jag har därför lyckats samla på mig en hel del jobb inför kommande vecka men det får jag ta itu med då. Nu är det helg och imorgon kommer min pappas kusin och hans fru och hälsar på. Har tänkt ta med dem till Cádiz och visa dem gamla stan där, den är väldigt mysig. Hoppas att regnet avtar, för när det regnar här, då är minsann ingenting särskilt fint.

Igår hade vi bokträff (äntligen!!!) hemma hos KL och det blev verkligen en supertrevlig eftermiddag med gott fika, mycket snack - så klart! - och Álvaro var helnöjd med att bara få vara med och iaktta alla barnen som sprang runt och lekte. Mer sånt!!

På vägen till Santiago lunchade vi med vänner i Madrid. Här är deras
lilla charmtroll Klara




Jag slutar aldrig häpna över spanjorers val av klädsel; detta är alltså
vandringsutstyrseln :-)


Pilgrimsvandringen avslutas i den vackra katedralen


Mässan avslutas med en stämningsfull ceremoni där detta guldkar
fylls med rökelse och sedan slungas upp högt i luften


Efter en dryg timme i kyrkan tyckte vi att vi varit heliga nog och gick 
för att ta en drink. Det visade sig snart att en av tjejerna på baren fyllde
år och bjöd oss alla på tårta och champagne - trevligt!


Sista dagen avrundades med en oförglömlig "mariscada". Trots min
kärlek till Cádiz-regionen får jag nog erkänna att Galiciens skaldjur
tar priset...




Med tanke på att det spöregnade i stort sett hela tiden blev fotona få...


Santiago är ingen stad jag längtar tillbaka till men är absolut ändå
sevärd med sin pittoreska framtoning


Efter nästan ett dygns tågresa fick jag äntligen krama det här lilla pyret


Busar tillsammans med kusinen Daniel


Dagens alster: en ljuvlig fisk- och skaldjursgryta med saffran
Suveränt god! Ska se om jag hittar receptet så kan jag lägga upp det
här på bloggen

Jag har ibland drömt mardrömmar om hur det skulle vara att sitta på ett plan som håller på att krascha. Igår var det inte långt ifrån verklighet. Vårt flyg till Santiago, efter två timmars försening, var en ren skräckupplevelse. Jag har ALDRIG varit så rädd i hela mitt liv och min rädsla delade jag med övriga som fanns ombord. Några svimmade och många grät, däribland jag, som till och med, hand i hand med min sambo, bad till något högre väsen.
Idag har vi kämpat för att få åka hem med tåg, vilket tack och lov gått igenom. Jag sätter mig inte på ett flyg på ett tag, det kan jag lova.

Rädsla är ett helvete, jag mår illa så fort jag tänker tillbaka på den skräck jag upplevde igår kväll, och jag känner mig bara så fullkomligt slut, både fysiskt och mentalt. Paniken jag kände för att min son skulle bli föräldralös var total och förfärlig, hade det varit bättre om han funnits med oss ombord? Jag vet inte, jag är bara så innerligt lycklig över att jag kan sitta här och skriva detta idag...