Det kommer mera...
Så hette en sång som spelades i något hurtigt lördagsprogram på 90-talet. Anledningen att jag säger hurtigt är att jag bestämt har för mig att Martin Timell var programledare så då måste det ju varit riktigt hurtigt. Hurtigt som Ernst-hurtigt. Under den tiden bodde jag tillfälligt hos en av mina systrar och hennes familj, och efter en tid med en envis magsjuka som liksom gick runt runt bland oss familjemedlemmar, så valde vi att ta det hela med en nypa humor. Därför började vi sjunga "Det kommer mera..." så fort en ny stackars krake drabbades.
Nu är det dags igen att sjunga denna sång för Álvaro verkar ha smittat ner hela sin spanska släkt, modern inklusive. Jag vet inte om det handlar om den typiska magsjukan i mitt eget fall, men jag har i alla fall drabbats av hög feber (vilket är otroligt ovanligt för mig) och en fruktansvärd värk i hela kroppen. Nu känner jag mig dock tack och lov på bättringsvägen och har till och med lyckats släpa mig iväg till kontoret och gör vad jag kan för att få undan lite här.
Även om Álvaro är frisk så är han otroligt gnällig, vilket kan ha att göra med hans två nya tänder som kommit fram under helgen, och vill bara bäras runt HELA tiden. Är det någon av er erfarna mödrar som har något bra tips på vad man gör, dels när ens tålamod håller på att kramas ur fullständigt, och hur man får en liten klängapa på andra tankar?
Ett par bilder från en fortfarande ganska hängig liten grabb:
Jaa du, vad ska man ge för råd... man bär och bär och bär och ser glad ut ;-) Och så mutar man i lagom mängd med något som är väldigt gott och/eller roligt. Och efter detta goda råd (som du säkert inte prövat redan) så vill jag upplysa om att snart är han så stor att han inte vill bli buren längre:-S. Skämt åsido - det är jobbigt när det är hängiga de små liven, speciellt när man är hängig själv. Det bästa rådet kanske är att släppa alla krav på jobb och annat vardagsbestyr och bara viiiila! Lättare sagt än gjort, jag vet. Hoppas ni kryar på er snart! Många kramar!!!
Skönt att höra att ni är lite bättre!
Vi brukar ge Emma is eller frysta grejor att gnaga på som svalkar irriterande tänder en aning. När det gäller klängapa så är det i vår familj maken som får ta den biten. Det verkar faktiskt som att Emma fattar att jag inte kan bära henne... Dessutom brukar det bli mycket tid i badkaret när hon är grining, för där brukar alla sorjer försvinna minsann.
