Jag har faktiskt nästan aldrig haft resfeber och just resan "hem" till Sverige brukar kännas ungefär lika pirrigt som att ta bussen in till stan... Den här gången har jag dock drabbats av något som nog kan beskrivas som resfeber inför morgondagens tripp till Sverige med lillgossen. Det är nog just därför jag är nervös, det är första gången jag reser själv med Álvaro, och även om jag tror att det kommer att gå bra är jag ändå livrädd att han ska skrika konstant från start till landning.
Förutom resfebern är jag dessutom i ett tillstånd av fullständig kaos, efter en mycket hektisk vecka på de flesta plan, så det ska bli underbart när vi väl landar och bara kan andas ut!!

Jag återkommer nog med uppdateringar från Sverige, ha det bra så länge :-)

Solen skiner åter över Andalusien och folket börjar våga sig ut på gatorna igen - underbart!

Jag har i ärlighetens namn gått och funderat på vad jag egentligen gör här och vid upprepade tillfällen på allvar övervägt att försöka övertala min sambo att flytta härifrån. Kanske är solen viktigare för mig än jag själv förstått. Eller är det så att jag faktiskt inte ser så många andra fördelar med just den här platsen på jordklotet än just det (i normala fall!) fördelaktiga klimatet. Oavsett så känns det lättare nu när regnet upphört och vi har en solig helg framför oss.

För någon vecka sedan såg jag ett reportage om Thailand och drabbades av en fruktansvärd och innerlig längtan bort härifrån. Bort, bort, bort från regn, översvämningar, kalla hus, materialism, konkurrens, skvaller, PROBLEM...
När jag berättade detta för J så blev han givetvis orolig för mig och sa att han kunde tänka sig att flytta, men kanske inte just till Thailand. Istället bestämde vi att vi ska göra vad vi kan för att försöka få till en semesterresa dit nästa vår, just vid den här tiden när det behövs som bäst. Plötsligt kändes livet redan lite enklare.

Vi fortsatte spåna lite och kom fram till att Frankrike eller Barcelona lockade oss båda. Både han och jag älskar Frankrike, franskan och livet där, men insåg ganska snart de nackdelar som en sådan flytt skulle innebära. Vi gick snabbt över till Barcelona som J inte ens varit i, och som jag ÄLSKAR. För honom skulle det finnas möjlighet att bli förflyttad dit genom företaget, och jag kan ju som läget är nu jobba i stort sett varifrån som helst. Efter att vi mer eller mindre bestämt oss för att försöka hyra ut huset och sätta denna plan i verket, bokade jag en weekendresa (första resan utan Álvaro!!) till Barcelona i maj som ska bli en överraskning till Js födelsedag. Det konstiga var att när jag väl bokat resan kände jag inte längre lika mycket för att flytta. Den bekväma delen av mig gjorde sig påmind och jag började fundera på allt det omständiga som en flytt skulle innebära. Vem skulle kunna hjälpa oss med Álvaro och hundarna, var skulle vi bo (det är DYRT i Barcelona!!) osv... Och skulle jag ge upp den stora och underbara bekantskapskrets som jag äntligen lyckats skaffa här och som jag är så glad över? Nja...

Frågan är väl bara: ska man verkligen låta sig styras så av allt det praktiska och bekväma eller ska man följa hjärtat lite mer? Innan jag fick barn var jag en ganska rastlös själ som bott på en massa olika ställen i en rad olika länder. Fröjden för mig bestod liksom i att aldrig veta var jag skulle befinna mig inom ett par år. Nu sitter jag här, med villa, vovve och volvo (eller Renault, men ändå :-)) och känner mig nog egentligen lite låst, även om det är jätteskönt med en ordnad tillvaro. Hur kan man hitta en balans?

...lägga upp bilden på Álvaros första tårta - med ett halvt ljus :-)

Här fortsätter regnet falla.... Hur länge har det regnat nu? Om jag inte minns fel så har det varit så här mer eller mindre sedan mitten av december. Kan någon påminna mig om vilka fördelar det finns med att bo i Spanien???

Ikväll kommer min kompis Anna och hälsar på. Hon sa att hon behövde komma bort från Sverige och längtade efter sol... Undrar om jag ska informera henne om att det är strålande väder i hennes hemstad Göteborg och storm och ösregn här idag?

Ska i alla fall bli såååå roligt att träffas igen :-)

Álvaro var trött efter efter att ha lekt med sina roliga kusiner

De här goda fruktspetten frossade vi i på lördagens barnkalas!

...var i vanlig ordning ganska lugn och skön och i vanlig ordning sovs det även bort en större del av den. På fredagen nåddes vi av den sorgliga nyheten att en av min sambos kusiner dött på natten så stackars J fick tillbringa kvällen och halva natten på bårhuset tillsammans med resten av den sörjande familjen. Själv slapp jag följa med vilket jag är evigt tacksam för, avskyr nämligen traditionen de har här att man ska sitta på "el tanatorio" som det heter, för mig är detta något helt främmande som jag inte alls kan förlika mig med. Själv vill jag i sådana situationer bara vara nära mina allra närmaste familjemedlemmar och bara tanken på att behöva hälsa på en massa vänner och avlägsna släktingar får mig att känna mig väldigt obehaglig till mods! 
I vilket fall så hade jag en riktigt mysig fredagskväll som jag tillbringade under en varm filt i sällskap med ett glas vin, Lindt-choklad, tidningar, bra musik och en nöjt snusande gosse intill mig, kan man begära mer?