Igår åkte vi till Sanlúcar för att äta deras specialitet - pescaito frito (friterad fisk). Om det är för att jag vistats en längre tid utanför Andalusien eller om det helt enkelt var så att det låg något allmänt galet i luften igår vet jag inte, men det kändes i alla fall som om jag var tillbaka "med besked" efter denna visit. När vi kom dit var alla barer proppfulla (är det verkligen kris här??) och efter att ha gått runt på gator som är gjorda för allt annat än en barnvagn i någon timme så började jag desperat inse att vi inte skulle hitta något ställe där man kunde sätta sig ner och äta, och är det något jag INTE vant mig vid här i Spanien så är det att stå och äta, då är jag hellre utan mat! Dessutom hade jag en lillgosse med mig som skulle kräva mat inom en halvtimme och det gjorde inte min irritation mindre. Överallt skreks och sjöngs det och mer eller mindre berusade människor vinglade runt bland barerna.
Till slut hittade vi en bar med ett ledigt bord på ett fint torg och lyckan var total. Vid det här laget var vi alla riktigt hungriga och ganska lågmälda, men den glada stämningen infann sig åter redan efter en omgång öl och calamares. Intill oss satt ett stort gäng som klappade händerna konstant och så högt att vi i stort sett inte kunde föra en normal dialog och efter en liten stund fylldes torget med två gäng väldigt upprörda och väldigt pårökta ungdomar som satte igång och bråka...
Suck, det kändes bara som en konstig miljö att vistas i med en knappt 3 månader gammal pojke... eller är jag bara så där hormonellt överkänslig nu?

Vi hade i alla fall en trevlig eftermiddag med god mat och många skratt - after all - och som alltid tycker jag det är väldigt mysigt att umgås med Alvaros kusiner som är bland de trevligaste barn jag känner!

Kram på er