Jag hade för länge sedan bestämt mig för att jag inte skulle använda bloggen till att klaga en massa eller skriva om jobbiga relationer, men eftersom jag dessvärre inte kan räkna mig till den mer principfasta sortens människor i något avseende så gör jag avkall på den regeln idag. Jag tänker beskriva en inte alltför ovanlig situation som uppstår i vårt hem men utifrån två perspektiv. Kanske hjälper detta mig att förstå hur min käre partner resonerar när jag själv helst vill slita mitt hår, eftersom hans inte är mycket att slita i...

Mitt perspektiv:

Jag kommer hem efter en dag på jobbet. Jag är som vanligt trött, tänker på allt som behöver göras innan jag äntligen får lägga mig och sova och sätter genast igång att beta av den långa listan. Först och främst går jag ett varv runt sjön med min glada son och två hyperaktiva hundar. Eftersom Álvaro somnar i vagnen så låter jag honom vara kvar ute i trädgården och passar på att vattna rabatten och alla krukväxter. Jag hinner även med att plocka in den torra tvätten och vika den. Därefter går jag in, tömmer diskmaskinen och kokar grönsakerna till Álvaros lunch dagen efter, ger hundarna mat och plockar i ordning lite i kylskåpet. Nu vaknar lillkillen så jag får lämna köket och när jag tittar på klockan är hon över 9 på kvällen vilket innebär att det är hög tid att bada honom. Under badet kommer J hem från gymet, leker lite med sin badande son och går sedan in i badrummet där han ställer sig och i lugnan ro rakar sig och gud vet vad.
När Álvaro är färdigbadad så fixar jag hans välling och matar honom innan han till slut somnar i sin säng. Jag tänker att det hade varit skönt att lägga mig en stund i soffan och kanske läsa lite i den där evighetsboken som jag aldrig verkar bli klar med inför den väntande bokträffen med svenskorna, men istället går jag ut i köket, gör en snabb bedömning och inser att J., som är mitt uppe i matlagningen, fortfarande inte plockat ur diskhon (fastän diskmaskinen är TOM) och denna formligen håller på att svämma över av tallrikar och annat. Mixern med de färdigkokta - men omixade (!) - grönsakerna står precis intill grytan som han rör i. Jag tänker att det är konstigt att man ska behöva be honom köra de där grönsakerna i mixern, men jag gör faktiskt det. Jag ber honom, och det är då det händer. Han ler och överröstar självgott den ljudliga apparaten med något i stil med: hehe, jag klarar då att göra fler grejer samtidigt än den bästa matlagningsroboten!
Det tar hus i helvete. Jag hade kunnat ta mycket; gnäll, suckar, sura miner, vad som helst, men INTE den självgoda kommentaren.
Diskussionen som följer tänker jag inte återge.

Hans perspektiv:

Jag har verkligen gjort mig förtjänt av en runda till gymet med polarna idag. Det har varit en lång dag på jobbet och så duktig som jag är och så mycket som jag jobbar så kan jag verkligen få unna mig lite skön och avslappnande träning. Dessutom stannar jag ju inte kvar och duschar och snackar efteråt utan åker hem till min familj så måste ju Karin bli glad. Nu ska jag ta en lång skön dusch medan Álvaro badar och äter så kan vi äta middag i lugn och ro sen. Jag ska fixa maten så blir hon nog glad.

När jag kommer ner i köket och sätter igång med maten uppmärksammar jag att det ligger kokta grönsaker i mixern, så bra att Álvaros mat är klar inför morgondagen! Synd bara att den kniven jag behöver är smutsig och ligger i den överfulla diskhon. Jag får väl ta en annan....
Karin ser lite irriterad ut och ber mig mixa de där grönsakerna, men hon ska egentligen vara glad som lever med en sådan superb man som jag, som fixar och donar, lagar mat och mixar grönsaker samtidigt. Det är inte vem som helst som klarar det!
Åh, vad börjar hon nu tjata om? Jag gör ju så gott jag kan! Jag jobbar faktiskt jättemycket och behöver ta det lite lugnt om kvällarna... att hon inte kan förstå det!


Och så vidare....

I Spanien använder man fortfarande ofta uttrycket att mannen "hjälper" kvinnan i hemmet, så ni kan ju föreställa er var ribban ligger :-(
Min fråga är hur man ska gå till väga för att få den andra personen att inse att man gör ungefär dubbelt så mycket som denne i hemmet, UTAN att det ska behöva verka så anklagande och sluta i oändliga diskussioner eller sura miner. Någon som har ett enkelt och praktiskt svar? Mycket välkommet i så fall!

Jag bör nog klargöra att J för det mesta gör ganska mycket hemma, så situationen ovan är inte speciellt karakteristisk för vår vardag, egentligen. Men, jag får ändå en känsla av att män har en tendens att göra saker på sina egna villkor i mycket högre utsträckning än kvinnor. De får liksom infall och kan vara hur effektiva som helst, när de känner för det, men hur är det egentligen när det gäller just det där vardagliga fixandet, som MÅSTE göras, om man har lust eller ej?


Här är i alla fall killen som får min vardag att stråla, hur trött jag än är :-)