Tålamodet tryter...

... och det dåliga samvetet maler... Igår blev jag arg på min son. Alltså RIKTIGT arg. Under vårt besök hemma hos en kompis till mig och hennes dotter hann Álvaro rita ner halva vardagsrumsmattan med illgrön krita, slita flickan i håret så hårt att hon föll baklänges och därpå banka henne i ansiktet med en bläckpenna. Jag såg svart och blev utom mig av ilska. Jag kan tyvärr inte annat än erkänna att jag var lite väl hårdhänt under badet och hade inte heller det tålamod jag brukar ha när Álvaro vägrar klä av sig kläderna, vilket resulterade i att både skor och kläder hamnade i badvattnet... Jag har fruktansvärt dåligt samvete så här i efterhand men är så trött på att ALLT måste innebära en kamp oss emellan, att nästan ingenting av de där trista vardagssysslorna liksom kan flyta på, utan för det mesta måste sluta i skrik, tårar och fäktande armar... Någon där ute som känner igen sig?


En bild från pysselkvällen i måndags, som faktiskt gick över förväntan!
Barnen var faktiskt de som uppförde sig bäst av oss alla!


Och så här bortskämd har jag blivit den här veckan!
I tisdags morgon väntade den här vackra blombuketten och en liten ask
med en väldigt fin silverring på frukostbordet


Väl på kontoret hade min rara och duktiga kollega Anna med sig supergoda
cupcakes

Finaste Karin! Om, säger jag bara. Jag läste ditt inlägg högt för mamma och pappa precis som med leenden på läpparna säger att de, minst sagt, känner igen sig. Det är tur att man älskar dem så mycket. Mamma berättade om hur hon mer eller mindre släpade med sig en stretande och gapskrikande unge, någon kilometer tillbaka till bilen efter vad som kunde varit en underbar promenad. Så, som sagt, det är tur att man tycker så mycket om dom! :)

Stor kram!

Karin, du vet hur jag har haft med fröken jag bestämmer allt själv, och jag kan glädja dig med att det nu är tusen gånger bättre. Inte alltid men nästan hela tiden. Det är dessutom omöjligt att alltid ha tålamod och bete sig som en förnuftig vuxen när barnen gör allt de bara kan för att provocera och driva oss så långt det bara går. För även om de är små vet de så himla väl att vissa saker får man inte göra.



Kram.

Lilla Karin! Det jobbigaste är det dåliga samvetet! Du är en jättefin mamma, tappar tålamodet gör alla föräldrar då och då.JAG vet!!! Jag tror att Àlvaro, som är en skärpt och temperamentsfull liten kille har glömt händelsen för länge sedan! Eller. . . kommer du ihåg när jag tappade tålamodet - mer än en gång ?! Barn är påfrestande stundtals, men för det mesta ljuvliga! Saknar er!

Ja, jag kan ju fylla på med mina erfarenheter men jag behöver nog inte säga mer än ... just det, Sebastian! Finaste killen i världen men jag har många gånger fått veta att jag lever :). Någon gång har har till och med låst in mig i badrummet för att inte tappa koncepten helt! Håller men mamma, du är den bästa mamman han kan ha!!!



Kram kram och lås in dig ibland :))