Jag hade för länge sedan bestämt mig för att jag inte skulle använda bloggen till att klaga en massa eller skriva om jobbiga relationer, men eftersom jag dessvärre inte kan räkna mig till den mer principfasta sortens människor i något avseende så gör jag avkall på den regeln idag. Jag tänker beskriva en inte alltför ovanlig situation som uppstår i vårt hem men utifrån två perspektiv. Kanske hjälper detta mig att förstå hur min käre partner resonerar när jag själv helst vill slita mitt hår, eftersom hans inte är mycket att slita i...

Mitt perspektiv:

Jag kommer hem efter en dag på jobbet. Jag är som vanligt trött, tänker på allt som behöver göras innan jag äntligen får lägga mig och sova och sätter genast igång att beta av den långa listan. Först och främst går jag ett varv runt sjön med min glada son och två hyperaktiva hundar. Eftersom Álvaro somnar i vagnen så låter jag honom vara kvar ute i trädgården och passar på att vattna rabatten och alla krukväxter. Jag hinner även med att plocka in den torra tvätten och vika den. Därefter går jag in, tömmer diskmaskinen och kokar grönsakerna till Álvaros lunch dagen efter, ger hundarna mat och plockar i ordning lite i kylskåpet. Nu vaknar lillkillen så jag får lämna köket och när jag tittar på klockan är hon över 9 på kvällen vilket innebär att det är hög tid att bada honom. Under badet kommer J hem från gymet, leker lite med sin badande son och går sedan in i badrummet där han ställer sig och i lugnan ro rakar sig och gud vet vad.
När Álvaro är färdigbadad så fixar jag hans välling och matar honom innan han till slut somnar i sin säng. Jag tänker att det hade varit skönt att lägga mig en stund i soffan och kanske läsa lite i den där evighetsboken som jag aldrig verkar bli klar med inför den väntande bokträffen med svenskorna, men istället går jag ut i köket, gör en snabb bedömning och inser att J., som är mitt uppe i matlagningen, fortfarande inte plockat ur diskhon (fastän diskmaskinen är TOM) och denna formligen håller på att svämma över av tallrikar och annat. Mixern med de färdigkokta - men omixade (!) - grönsakerna står precis intill grytan som han rör i. Jag tänker att det är konstigt att man ska behöva be honom köra de där grönsakerna i mixern, men jag gör faktiskt det. Jag ber honom, och det är då det händer. Han ler och överröstar självgott den ljudliga apparaten med något i stil med: hehe, jag klarar då att göra fler grejer samtidigt än den bästa matlagningsroboten!
Det tar hus i helvete. Jag hade kunnat ta mycket; gnäll, suckar, sura miner, vad som helst, men INTE den självgoda kommentaren.
Diskussionen som följer tänker jag inte återge.

Hans perspektiv:

Jag har verkligen gjort mig förtjänt av en runda till gymet med polarna idag. Det har varit en lång dag på jobbet och så duktig som jag är och så mycket som jag jobbar så kan jag verkligen få unna mig lite skön och avslappnande träning. Dessutom stannar jag ju inte kvar och duschar och snackar efteråt utan åker hem till min familj så måste ju Karin bli glad. Nu ska jag ta en lång skön dusch medan Álvaro badar och äter så kan vi äta middag i lugn och ro sen. Jag ska fixa maten så blir hon nog glad.

När jag kommer ner i köket och sätter igång med maten uppmärksammar jag att det ligger kokta grönsaker i mixern, så bra att Álvaros mat är klar inför morgondagen! Synd bara att den kniven jag behöver är smutsig och ligger i den överfulla diskhon. Jag får väl ta en annan....
Karin ser lite irriterad ut och ber mig mixa de där grönsakerna, men hon ska egentligen vara glad som lever med en sådan superb man som jag, som fixar och donar, lagar mat och mixar grönsaker samtidigt. Det är inte vem som helst som klarar det!
Åh, vad börjar hon nu tjata om? Jag gör ju så gott jag kan! Jag jobbar faktiskt jättemycket och behöver ta det lite lugnt om kvällarna... att hon inte kan förstå det!


Och så vidare....

I Spanien använder man fortfarande ofta uttrycket att mannen "hjälper" kvinnan i hemmet, så ni kan ju föreställa er var ribban ligger :-(
Min fråga är hur man ska gå till väga för att få den andra personen att inse att man gör ungefär dubbelt så mycket som denne i hemmet, UTAN att det ska behöva verka så anklagande och sluta i oändliga diskussioner eller sura miner. Någon som har ett enkelt och praktiskt svar? Mycket välkommet i så fall!

Jag bör nog klargöra att J för det mesta gör ganska mycket hemma, så situationen ovan är inte speciellt karakteristisk för vår vardag, egentligen. Men, jag får ändå en känsla av att män har en tendens att göra saker på sina egna villkor i mycket högre utsträckning än kvinnor. De får liksom infall och kan vara hur effektiva som helst, när de känner för det, men hur är det egentligen när det gäller just det där vardagliga fixandet, som MÅSTE göras, om man har lust eller ej?


Här är i alla fall killen som får min vardag att stråla, hur trött jag än är :-)

... känns det i huset nu ikväll när Sanna, vår duktiga och trevliga aupair, har åkt hem. Det kändes riktigt sorgligt när hon och Álvaro tog avsked. Tur att han är lyckligt ovetandes, så glad som han är för Sanna...

Till och med J., min käre men ganska integritetsskyddande sambo, som jag förväntade mig skulle tycka det var jobbigt att ha någon utomstående boende här så länge, sa att han tyckte att det kändes tomt och att han vant sig vid att ytterligare en person fanns här i huset. Han föreslog den, enligt honom bästa lösningen: att skaffa många barn :-) Ha! Och jag som har det knepigt med att reda ut livet med ett..

Jag har åkt på en dunderförkylning och oroar mig över hur jag ska kunna jobba imorgon. Behöver jag berätta att jag ligger efter och har MASSOR på schemat? Den enda fördelen med att vara sjuk och förkyld OCH att Sannna åkt hem, är att jag kommer få sova i en egen säng, i ett eget rum. Tänk att något sådant kan kännas som ren lyx :-)



Saknar dig :-)

Har drabbats av en envis muskelinflammation och tillsammans med en hopplös allergi som i år trilskas värre än någonsin så känns det som om jag mått bättre... Ska i alla fall bege mig till farbror doktorn snart och se om jag kan få någon dundermedicin som hjälper snabbt! Har fortfarande inte gett upp hoppet om att kunna följa med tjejerna ut och äta sushi ikväll!
Vi har i alla fall hunnit få ett par riktigt mysiga eftermiddagar/kvällar på stranden: Álvaro, Sanna, Jesús och jag. Här kommer några bilder från Alvaritos första möte med sanden och havet :-) 

Lite gåövningar...


varvades med siesta...


och Sannas goda jordgubbar...


lite flamenco med mamma och pappa...

flört med snygga förbipasserande tjejer...




gos med mamma

och solnedgång...


Med andra ord, Álvaro trivdes riktigt bra på stranden :-)


Men solhatten hade han hellre i munnen...


... än på huvudet

Och så har vi hunnit träffa Álvaros kompis Emma mellan varven också

På kvällen fick vi besök av söta Älvan

särskilt om man är ett gäng trötta och fnittriga tjejer som hjälps åt :-)

Eller "diapercake" som det så fint heter på amerikanska :-) Denna kreation gjorde jag i alla fall till Helenas dop i lördags. Den blev faktiskt över förväntan!

vad vi tittar på... antagligen bäst att inte veta :-)

i form av ett typiskt svenskt torp, som faktiskt vann andrapriset i tävlingen om ferians finaste caseta!

Efter hemkomsten från Barcelona har schemat varit fullspäckat: besök av bästis-Anna från Sverige, feria i Jerez, dop och vandring. För att inte nämna intensivt gosande och lekande med lillgossen :-) Här kommer en liten uppdatering i bilder.

Hade varit kul att få en bild UTAN lyftkranar men det blir nog runt 2040 eller så...

Starbucks och Dunkin' Donuts... kanske man skulle flytta till USA istället? Nja... tror inte det förresten.

Lycka var gjord när vi upptäckte detta mojito-tält på ferian!

Gillar detta ställe starkt och den här gången provade jag något nytt: supergoda friterade california rolls! Måste testa att fritera dem nästa gång, undrar om det funkar...

... skulle jag vilja ha! Hinner INGENTING. Minns att innan jag själv fick barn så brukade många småbarnsföräldrar tala om för mig att de inte mindes hur de fördrivit tiden innan de blev föräldrar. Jag tänkte alltid att de överdrev och att de var den typen av människor som inte hittade på så mycket saker att göra, så det var därför som de plötsligt kände sig så upptagna. Jo minsann. Om jag inte tyckte att tiden räckte till INNAN jag fick barn så är det ingenting jämfört med min aktuella situation. Men nog om det.

Vi är ju givetvis sedan en dryg vecka hemkomna från en underbar vistelse i Barcelona, som dock tyvärr gick alldeles för fort. 3 dagar i en stad som har så mycket att erbjuda är alldeles för lite, och även om jag själv varit där flera gånger tidigare så ville jag så gärna att J. skulle få se så mycket som möjligt. Han som tidigare, i likhet med många av sina landsmän, varit ganska skeptisk och tyckt att de där katalanerna är ett gäng malliga nationalister, fick snart erkänna att staden är fantastisk. Vi gick, gick och gick, och åt, åt och åt och hade det helt enkelt underbart. Vi är båda intresserade av annorlunda byggnader så vi gick mest med näsan rakt upp i vädret och öppna munnar och beundrade det ena storslagna Gaudi-verket efter det andra.

Vi hann till och med ta oss en runda på Feria de Abril de Catalunya som firades precis mittemot vårt hotell och som faktiskt var helt ok. Efter en stunds rebujito-svepande och ett par sevillanas kunde vi dock konstatera att ju inget går upp mot en "riktig" andalucisk feria :-)

... tills vi anländer till ett av mina absoluta smultronställen på jorden - Barcelona! Motivet bakom denna resa är att jag skulle överraska min sambo och ge honom en resa dit i födelsedagspresent. Tanken var god och allt gick bra, tills igår kväll. Under flera veckor har jag varit noga med att tala om för alla i min omgivning att de INTE får försäga sig och avslöja var vi ska åka, och själv har jag försökt lura i honom alla tänkbara resmål. Men igår brast det. Jag var så fruktansvärt trött och stressad att jag plötsligt sa: "Åh, nu vet jag vad jag ska köpa i Barc....." .... "eller jag menar i Benalmadena..." Min snälla sambo låtsades som om han inte hört något och frågade lätt förstrött vad jag sagt, men visst hade han hört :-(

Ja, ja, i vilket fall så är väskorna packade och imorgon, i arla morgonstund, sätter vi oss på flyget och kan förhoppningsvis äntligen pusta ut efter en mycket hektisk vecka. Undrar om i alla fall ett par av ringarna jag har under ögonen kommer att försvinna, eller förresten, de sitter nog permanent numera...

På måndag kväll/natt är vi hemma igen, så då återkommer jag nog inom kort med lite foton och berättelser om helgen.

Kram och trevlig helg!